Nine.

Rescensionen blev lite sen, men första gången jag skrev den slutade blogger att fungera och raderade mitt inlägg.. Jag blev så upprörd att min fina rescension försvann så det tog ett tag för inspirationen att komma tillbaka. :P men här är den!

Ja, igår såg vi filmen Nine. Filmen utspelar sig 1965-1970 och handlar om en filmproducent som heter Guido Contini. Hela filmen är fylld av tung humor, kvinnlig sensualitet och man följer med i en mans kamp mot sig själv.

I början av filmen är han på väg mot en presskonferens där han ska berätta om sin kommande film "Italia". Alla undrar självklart vad filmen ska handla om, men man förstår snabbt att han inte ens har skrivit ett manus, även om filminspelningen ska börja om 10 dagar.  Han är en mästare på att ljuga och får allt att låta bättre än vad det egentligen är, vilket man märker allt eftersom filmen går och Guido tappar kontrollen i en virvlande spiral av lögner, svek, otrohet, kärlek och girighet.

Lite då och då försvinner han in i fantasier, där sång- och dansnummer sker med lättklädda, sexiga damer, starka texter, häftiga rytmer och förförande, självsäkra dansrutiner. Guidos liv kretsar kring sex. Och redan som liten drogs han mot det förbjudna även om hans föräldrar var trogna katoliker. Vilket straffade sig, som man får se i scenen med ledmotivet "Be Italian", vilket är det starkaste numret enligt mig.

Storyn är lite tunn, men vägs upp av de häftiga musikalnumren, kända ansikten som Sofia Loren,  Nicole Kidman, Kate Hudson, Peonelope Cruz och Judi Dench. Skådespelarnas inlevelse, de vackra omgivningarna och de intensiva känslorna gör att man verkligen sugs med in i filmen. Det var nästan att jag själv reste mig upp och dansade och sjöng med, kände rytmerna i hela kroppen och fylldes av självkänsla för varje stycke som kom.

Hela gjänget: Judi Dench, Peonelope Cruz, Marion Cotillard, Sofia Loren, Stacy Furgeson, Nicole Kidman och Kate Hudson.

Den vackra Sofia Loren.

En sida av Fergie som man inte sett förut. Kände knappt igen henne :P

Sist men inte minst den sharmiga Judi Dench!

När filmen var slut och det var dags att gå ut ur biosalongen, så var jag fylld av en självkänsla och nynnade på melodierna från filmen. Och tack vare känslan av 60-tal, den rytmiska musiken, de medryckande och nästan lite kaxiga melodierna, intensiviteten och känslorna så tycker jag absolut att denna film är värd att se! Jag gillade den skarpt och tänker absolut skaffa den på DVD sen.

Nu blir det nyttigheter. Tvätt!