Mitt emotionella handikapp.

It's a habit av enkopte på Deviantart.com

Alla hjärtans dag och Mors dag har passerat. Jag och Terje hade en riktigt mysig alla hjärtans dag. Dagen började bra med mycket närhet och slappa i sängen, tittande på Fringe och allmänt mys..

Vi skulle sen ta vår söndagspromenad. Terje hade glömt ditt kreditkort på Paddys, den irländska puben vi träffat Fredrik på efter filmen, så vi tänkte går dit. På vägen ned ville jag ringa till mamma... Men Terje tyckte att jag skulle skicka ett meddelande istället. Och när han insisterat på det några gånger blev jag väldigt upprörd..

Jag undrade varför han tyckte att jag skulle skicka ett meddelande istället för att ringa. Och då påpekade han hur upprörd jag blivit senast jag pratade med henne. Det som hände då var att mamma berättade att hon skaffat trådlöst internet, men inte skaffat skype än. För mig tycker jag om att ha möjlighet att se personen jag pratar med, speciellt då jag saknar de i Sverige. Men mamma har alltid varit skeptisk för det där med webcam.

Jag minns hur hon sa en gång förut att hon var rädd att alla  på internet skulle se henne.. Men så fungerar inte en cam ju.. Så när hon sa att hon inte var säker på om hon ville skaffa en, så klickade jag. Jag sa till henne att jag gärna vill se henne för  om jag inte lyckas få ihop pengar att ta mig hem en sväng i juli, så har jag ju inte sett henner på nästan ett år..

Hon är min mamma och alla föräldrar har ju sina fel.. Men jag blir bara så frustrerad, ledsen och arg på henne.. Dels det här med hennes drickande. När jag fick reda på att Magnus tänkte lämna henne och jag förstod hur illa det var, ville jag verkligen ta tag i saken och hjälpa dem.... Men för gäves. Det slutade med att jag laddade i onödan på ett samtal som aldrig kom och bröt ihop för att jag var för sent ute..

Jag vill ju inte att mamma ska sluta som någon hardcorealkis som ramlar omkull och somnar i en park.. Nu tror jag inte att det finns en riks för just det, men hennes problem är nästan lika illa, men på ett annat sätt.... Och hon ser det inte, vilket gör mig ännu mer ledsen.. Så fort jag hälsat på, eller träffat henne på stan så har hon 80% av fallen tagit en öl, eller ett glas vin eller flera.. Det hakade jag upp mig på speciellt mycket en gång när jag träffade henne på stan och ville bjuda henne på lunch för att hon inte hade några pengar.. Vilket slutade med att hon tog sig ett glas vin!!! När det var meningen att hon skulle köpa mat för pengarna jag gav henne!!

Jag försökte ett tag att be henne vara helnykter när hon träffade mig... Men inte heller det fungerade..

Sen är det grejen med hennes själviska sida. Senast jag fick en födelsedagspresent eller en julklapp var nog när jag fyllde 18.. Men hon har alltid haft pengar till alkohol har det verkat som.. Och när det kom hem ett brev med 220 kronor, som skulle ha kommit till mig.. Så köpte hon upp dem på ett par skor!! Jag har fortfarande inte fått tillbaka dem..

Hon har ett jobb, det har inte jag.. Men ändå kostar jag på mig att ringa till henne, för att jag vill prata med min mamma.. Och det är inte ofta hon hör av sig. Mormor, som inte heller har så mycket pengar hör av sig oftare än mamma. Och även när jag pratar med henner, blir det jobbigt ibland, för att hon känns som en fjortis istället för en 40-årig kvinna. Det känns som att jag är den vuxna... vilket gör att jag skäms över henne när vi är på krogen samtidigt..

Det kan ha att göra med hennes ADHD, men det är ingen ursäkt. Hon verkar dessutom ha svårt för att vara tacksam för det hon har.. Det kändes verkligen när vi var på släktträff nede i skåne förra året och hon bröt  ihop på fyllan för att "hon inte kunde GE Magnus ett barn!". Och även när vi var tre stycken som satt och fösökte säga att hon har två vackra, friska barn.. Så var hon fortfarande upphängd över det och kände sig "skyldig". 

Det var först när jag sturskade på mig och var lite sträng, sa med arg röst att det inte blir bättre bara för att man flyr undan problemen,som hon lugnade ned sig tillfälligt.. Jag har t.o.m hört från pappa att mamma hade problem redan innan de separerade. Då var jag 8 år!! Det verkar som att så fort man pratar med henne om något viktigt, som hon ogillar, eller nekar... Blir hon defensiv, upprörd och slår dövörat till.. Och efter man pratat klart, beter hon sig som det aldrig hänt.

Jag önskar att hon kunde vara glad för det fina hon har i livet och se allt hon har, istället för det hon inte har.. att hon kunde inse sitt problem, det skulle få mig att sova bättre om nätterna åtminstonde. På sätt och vis tycker jag att hon är en misslyckad människa.. Hon pluggade akutsjukvård när hon var 30, bara för att bli sjukskriven efter bara något år efter att blivit anställd på ett hem för cp-störda vuxna. 

Hon var sjukskriven i fyra år, innan hon ens fick erbjudande om ett jobb.. Vilket jag tror att, om hon ansträngt sig hade blivit mycket kortare tid..  Hon har alltid haft en karl som försörjt henne och tagit hand om henne. Nu är det faktiskt första gången mamma kommer att bo själv. Men hon lyckades utbilda sig till taxichaufför iaf. Det tycker jag var bra gjort av henne. 

Ni kanske tycker jag är sträng och elak.. Jag kände mig elak och dum när jag kom på att jag tycker att hon har misslyckats med mycket i livet.. Men hon är snäll och hon menar inget illa med något. Hon har roligt för det mesta och det är väl en bra egenskap. Men det är inte ofta jag uppfattat att hon varit bekymrad för någon eller visat att hon brytt sig..

Hon är ändå min mamma. Jag hatar inte min mamma, men jag kan ändå efter mycket om och men inte säga att jag älskar henne... Hon väcker för starka känslor hos mig för att jag ska kunna säga det, även om jag nog gör det ändå.

Jag skrev detta inlägg för att det behöver komma ut. Jag behöver bearbeta detta hinder som faktiskt, för en stund försötrde en fin dag med min pojkvän... på alla hjärtans dag... Det är ett hinder, och ett hinder jag har ett sår i hjärtat av, som får mig att krypa in i mitt skal.. Jag är bekymrad, och det är djupt bekymrad över min mamma.

Men som Terje sa i söndags; Du kan inte ändra på henne, men du kan ändra ditt sätt att reagera på henne.

Mamma, om du läser detta vill jag att du ska veta att detta är inget smtskastande mot dig, eller för att du ska må dåligt. Jag vill bara försöka hjälpa dig med att försöka inse vad du håller på med... Jag bryr mig jättemycket om dig, du har alltid en speciell plats hos mig och jag hoppas att du vet och känner vilka fina barn du har.. Att de bryr sig..

Mina föräldrar är ett känsligt ämne.. och ni kan ana att jag blev ledsen när jag insåg att jag inte har några speciella varma minnen från när jag var liten.. De flesta brukar ju ha en speciell maträtt, eller en lukt eller ett minne från sina föräldrar från när de var små.. Jag minns bara saker som var uppstressande, skrämmande. Jag vet inte om det säger om jag har haft en bra eller dålig uppväxt.. Men den var nog rätt bra eftersom det bara varit på senare år jag haft "psykiska problem" med just detta...

Är kanske bara ytterligare ett steg i min personliga utveckling, men jobbigt är det att inse och uppfatta saker man inte gjort för.. Aja... bättre sen än aldrig..