Ensamhet och osäkerhet.

Why am I different av Kerridwyn på Deviantart.com

Idag har varit sådär lagom sysslolös och viljolös som en del dagar kan vara.. Har tvättat upp min kappa från i helgen och gjort det vanliga som städat åt kaninerna och ätit frukost..

Terje ringde rätt tidigt och meddelade att han förmodligen inte skulle kunna komma hem förrän ikväll, så jag tänkte att jag kanske kunde försöka hitta någon att umgås med. Skickade ett meddelande till Nova och Argesh där jag frågade vad de gjorde. Nova var med sin dotter, så han var upptagen.. Men Argesh fick jag inget svar ifrån.

Så fram till nu har jag suttit och tittat på House, känt mig rastlös, sysslolös och haft den där känslan av självömkan av att ingen hör av sig, att jag inte har någon att vara med samtidigt som jag varit hoppfull av att få någon att vara med.

Ju mer tiden har gått, desto mer desperat och panikslagen har jag blivit.. Tänkande saker som -"Tänk om hon ignorerar mig? Hon kanske inte vill umgås med mig... varför kan jag inte ha någon vän att vara med? Varför är det ingen som vill vara med mig, som visar intresse?"

Och nu när jag började bli som mest orolig och panikslagen så loggade jag in på ventrilo och hittade Argesh. Hon hade bara inte kollat mobilen. Så förmodligen så kommer vi att hitta på något senare i veckan. Vilket jag är glad över, men man fastnar så lätt i självömkan...

Och jag blir så osäker på mig själv, om jag är en tjej man vill umgås med... om jag gör något fel.. om det är något med mig som folk inte tycker om.. Även om jag får höra att folk tycker jag är trevlig, snäll och rolig..

Det har funnits med mig sen jag gick i grundskolan.. Det har alltid varit så, vart jag än gått, vilka jag än umgåtts med och kommit bra överens med.. så har det varit så. jag har alltid känt mig utanför, aldrig känt mig i samhörighet med andra. Bara som "Anne, den där tjejen i klassen".

Varje gång jag gått in i ett klassrum eller matsal och satt mig.. Så är det sällan någon som sätter sig med mig, om inte jag sätter mig med någon/några andra.. Samma sak med personer utanför skolan. det känns mest som att det varit jag som hört av mig. Jag vet att detta kan ha med min ADHD att göra, vilket gör att jag tänker att det bara är min hjärna som spelar mig ett spratt. Att allt inte är så illa som jag tror.. Absolut inte saker som detta..

Men jag blir bara så ledsen, frustrerad, arg, besviken och allmänt uppgiven.. Allt jag vill är att folk ska visa intresse.. Jag kräver inte så mycket.. Bara ett litet samtal eller meddelande som säger "Hej, jag mår bra. hoppas allt är bra med dig. Tänker på dig". Så jag slipper känna mig så ensam.

Nu faller snön utanför och jag har förstått att denna dag inte kommer att bli så mycket mer än Housetittande och sysslolöshet. Jag skulle ta mig ut för att handla lite.. Men vågar inte spendera några pengar och jag orkar inte ta mig ut utan en orsak att gå ut.. Snön är rätt vacker ändå.. Får väl njuta av den iaf..