I fredags var det en rätt lugn dag. Vi skulle på grillfest hemma hos Heikki och vädret verkade inte riktigt tillåta det. Jag hade läst på morgonen att det var anmält regn och åskbyar i Uppsala. Kl 15 något, hörde vi ett muller. Jag tänkte att det åskade och blev rätt förvånad över ett kraftigt muller helt ut från ingenstans. Det jag ionte visste då var att det inte var något åskmuller. En timme senare fann Terje den första stora nyheten på nätet: Det hade varit en explosion i regeringskvartalet nere i centrum...
Jag hann inte smälta vad som hänt innan nästa nyhet kom: Det var skottlossning ute på Utøya. "Det var en ouppklarad situation" och ingen visste först om de två var relaterade. Allt eftersom situationen framskred - Räddningspersonal och frivilliga var i centrum och hjälpte de skadade, skottlossningen fortsatte. Jag visste eller kunde inte något om att det var ett ungdomsläger ute på ön, det var först när mormor ringde för att höra om jag var ok - som jag fick reda på det.
Allvaret fortsatte och först hamnade jag nog i ett stadium av chock. Jag försökte skämta genom att säga att jag var glad att det inte skedde på 11/9 då det ett par år, hade sett ut som att det kunde bli en "trend".. Men Terje skällde ut mig och sa att detta var minst lika illa.. Efter det, när jag såg bilder av de skadade nede i centrum så kom jag och tänka på all ångest, rädsla och panik vi känt när vi upplevde branden. Då brast det lite för första gången. Jag hade suttit och sminkat mig innan och när det skedde var det som att allt bara försvann... jag visste inte hur jag skulle bete mig eller vad som var rätt att göra. Om jag skulle fortsätta sminka mig eller strunta i det, om jag skulle byta om eller bara vara.. Eller om jag borde göra något eller om jag bara skulle sitta och glo. Jag kunde inte förmå mig till att röra mig på länge utan blev sittandes framför tv:n.
Till slut kom jag mig upp ur soffan och satte mig vid datorn. Dina och jag började chatta. Hennes pojkvän jobbar natt och hon hade ingen lust att vara ensam, så hon frågade om hon kunde sova över hemma hos mig. Hon kom vid 23 tiden på kvällen. Under den tiden hade polisen hunnit komma ut till Utøya och kunnat gripa gärningsmannen. Många hade blivit dödade, man såg bilder av hur han stod med högar av lik runtom sig. Många hade slängt sig i sjön och simmat för livet in mot land.
Staty utanför Arbeiderpartiets kontor.
Spekulationer och anklagningar om att det var muslimer eller Al Quida hade gått runt. Det blev nog en del tappade ansikten när man väl fick reda på att det var en norrman som gjort det. Det visade sig snabbt att det var en attack mot Arbeiderpartiet..
Arbeiderpartiets lokaler vid Youngstorget, bara 100 meter från bomplatsen.
Vi fokuserade på helt andra saker ett tag för att inte förlora oss helt i chocken av det som hänt. Hade något annat på tv:n än nyheter och pratade om andra saker. När det väl var tid att gå och lägga sig var det estimerade dödsantalet högt och det var väldigt skönt att vi var tre stycken här.
Militär och polis bevakade alla gator in till bomplatsen den 23/7
På morgonen läste jag att dödssiffran hade stigit till över 80.. Landet var i chock, förnekelse och tumult. Mitt i alltihop var det ändå en slags stillhet och lugn över folket. Folk visade sin medkänsla väldigt fort och det har spridit sig över Hela Norge. Inte bara Norge - USA, Danmark, Sverige, alla möjliga länder deltog i sörjandet av offren. Här i Oslo var mycket av glaset bortstädat redan dagen efter och det hade börjat byggas minnesplatser med blommor och ljus runtom i byn. Det största finns utanför Oslo Domkyrka. Nedanför är en bild tagen i kanten av det enorma blomsterhavet.
En av minnesplatserna vid bombplatsen i Oslo centrum.
Allt eftersom saker har stabiliserat sig, har landet visat sin kärlek ännu mer. I söndags läste jag på facebook att det skulle bli fackeltåg på måndagen. Jag ville med en gång delta. Eftersom det skulle vara för ljust för faklor, blev det sedan ändrat till att det skulle bli ett "roståg" för att sedan lägga blommor vid rådhustrappen. Jag åkte ned med Dag-Erling och Karin. Vi var där nede kl 17, det var redan oerhört mycket folk och programmet hade blivit framskjutet en timme. Asgeir (Chefen över alla chefer) kom på storskärm ett par gånger. Första gången meddelade han att roståget var inställt, det var för många människor för att praktiskt kunna genomföra det(!). Han sa -"Det är så många här ikväll och det känns oerhört speciellt att se så mycket kärlek samlad på en plats. Vi är många här ikväll så ta er tid, prata med den vid sidan av som ni kanske inte känner och ta hand om varandra"
Tagen från http://p3.no/foto/?view=all
När programmet startade blev det tal av viktiga personer som Kronprins Haakon, Statsminister Jens Stoltenberg, AUF Ledare Eskil Pedersen, en väldigt rörd person från en multikulturell organisation som jag inte kände till plus en minister.. Andra delen bestod av framföranden av Alexander Rybak som spelade "Bergrosa", Maria Solheim sjöng en cover på "Mitt Lilla Land - Maria Mena/Ole Paus", Tine Thing Helseth spelade "Vita lux" på trumpet och till sist sjöng alla tillsammans med Herbjørg Kråkevik i "Til Ungdommen".
http://www.nrk.no/nett-tv/klipp/761737/ - där är hela programmet för dem som vill höra de vackra orden, se all kärlek och bli rörd! Det är tyvärr lite fel vid ljudupptagningen som förstör.. men det är ändå vackert.
Blommor på kanten av fontänen på Youngstorget.
Det var över 150.000 människor samlade vid Aker Brygge den kvällen. När programmet var slut blev vi ombedda att långsamt och försiktigt börja röra på oss. Blommorna Skulle vi lägga någonstans på vägen hem så vi fyllde hela Oslo med kärlek. Och det blev Oslo. När vi gick därifrån var det folk överallt som fyllde Oslo med blommor på Statyer, fontäner, staket och hus.
All räddningspersonal och polis fick väldigt mycket uppmärksamhet denna dag. Det gick grupper omkring och det fick mycket applåder och jubel när de gick förbi. Många gav dem rosor, kramar och massor med uppskattning. Det måste vara en dag som denna man verkligen uppskattar sitt jobb som polis, brandman eller rödakorsfrivillig.
Tagen från http://p3.no/foto/?view=all
Min reaktion har kommit i efterkant. Jag har inte riktigt förstått min reaktion. Jag har inte direkt varit ledsen, men jag har varit lite "off".. Jag har blivit tröstad av alla fina ord som sagts från alla människor med titel och vanliga människor, samtidigt som jag har varit deppig av all sorg och ledsamhet. Det som fick mig att inse det, var igårkväll. Jag har i några dagar (som känts som längre), var kväll varit rädd för att lägga mig. Jag har dragit ut på det mer och mer, och så fort det har blivit mörkt så har jag blivit livrädd för att det helt plötsligt ska dyka upp en zombie utanför vårt sovrumsfönster. Jag vet att detta låter helt befängt och jag vet att zombies inte finns.. men jag bara väntar på det, stel och rädd - som att jag inte lyckas övertyga min hjärna denna gång, att jag åter igen är ett litet barn som har sett en skräckfilm och inte kan somna.
Jag känner mig otrygg. Och det var det jag insåg igårkväll när jag brast ut i gråt då jag äntligen vågade berätta för Terje om mina paranoida fantasier och syner. Terje somnade innan mig och jag låg länge och lyssnade efter konstiga ljud, blev rädd av lampan utanför vid grannhuset som är rörelsekänslig och försökte lugna ned min livliga hjärna samt dunkande hjärta. Jag blev till sist tillräckligt trött för att somna. Men detta var den värsta kvällen än så länge. Jag har blivit mer skrämd av detta än jag har insett.
Jag finns gärna där för mina vänner och nu mer än någonsin är det bäst att göra som statsministern Stoltenberg och AUF Ledaren har sagt att man ska göra - umgås med varandra och prata om det. Jag kände igårkväll att jag nog inte vet om jag skulle känna mig tryggare om jag sovit någon annan stans, men att det nog hade hjälpt att vara med någon/några till.
Jag har bara en hint av erfarenhet i känslor, i genförelse med offren som var ute på ön. Men det gör att jag tänker ännu mer på de som var där, hur hemskt det måste ha varit. Den fruktan, paniken som man nog blir lamslagen av när de hade gevärsskott susande förbi öronen, samtidigt som det är en man tror är polisman som ropar til en och säger att han är räddningen. Helt ofattbart! Ungdommar som lagt sig i klingor och låtsas vara döda, men ändå blivit skjutna och ungdommar som febrilt slängt sig i sjön med tunga kläder, simmandes för sitt liv!
Det som har hänt är overkligt. Inget annat kan beskriva det som hänt. Det är väldigt viktigt att man nu ser på det man har kvar i livet. Att man har varandra och att man tar hand om varandra. Det kommer att ta lång tid för de som upplevt detta att komma tillbaka till det normala livet. et stod i tidningen idag att man inte borde rusa rakt tillbaka till vardagen, utan ta det långsamt - för allt är förändrat. Man kommer länge kunna se rester av glas på gatorna, ruinerna kommer att stå kvar om inte de byggs om och såret i folks hjärtan kommer att vara kvar i lång tid.
Allt som Norska nyheter sagt om händelsen finns i länken högre upp. Jag har inte så mycket mer att skriva i detta inlägg förutom att:
Jeg er glad i dere, jeg tenker på dere og sender mine kondolenser samt varmeste tanker.Ta være på erfaringen og bli sterke! Ni er det fineste i Norge og ni bestemmer hvordan fremtiden hvil være. Se fremover, ikke bakover. Klemmer fra Anne Berglin, Svensk Norsk i Oslo.
Till slut länkar jag till den oerhört vackra hedringen som NRK visat:
Et lite sted, en håndfull fred
slengt ut blant vidder og fjord
Mitt lille land
Der høye fjell står plantet
mellom hus og mennesker og ord
Og der stillhet og drømmer gror
Som et ekko i karrig jord
Mitt lille land
Der havet stryker mildt og mykt
som kjærtegn fra kyst til kyst
Mitt lille land
Der stjerner glir forbi
og blir et landskap når det blir lyst
mens natten står blek og tyst
Mitt lille land
Et lite sted en håndfull fred
slengt ut blant vidder og fjord
Mitt lille land
Der høye fjell står plantet
mellom hus og mennesker og ord
Og der stillhet og drømmer gror
Som et ekko i karrig jord
