Identitet

Det är lustigt hur man kan tappa sig själv i en människa... hur man kan bli så avskräckt från att vara själv att man satsar på någon som kanske inte alls har något gemensamt med dig. Hur man i kampen om att hitta sig själv och hitta gemensam grund att stå på - kan mista all självsäkerhet, motivation och fantasi.

Jag gjorde ett snedsteg förra året som gjorde att mitt förhållande jag hade - mitt äktenskap, tog Slut. . Kanske det var meningen att hända, kanske vi hade växt ifrån varandra eller kanske jag bara var dum nog att sabba något fint jag hade för att jag ville förbättra det.. vem vet? Den sak som är säker är att min singelperiod från mars till juli inte gjorde mig lycklig. Den gjorde mig bara ännu mer olycklig. Och är något jag skäms över idag.

När jag väl insåg det så träffade jag en som jag ville satsa på, var jag väldigt osäker på om det var rätt. Jag blev ju inte förälskad med en gång. Men vi bägge villa ha något seriöst och trots en mörk period i hans liv, så kände jag att jag ville göra honom lycklig. Han var ju så snäll och fin.

Men det höll inte. Hans mörker kom tillbaka och tog tag i honom efter vi flyttat ihop. Han var inte alls som mina andra partners. Han var inte van vid, kanske aldrig varit van vid att prata om saker. Att vara helt öppen och att leva som en enhet. Hans mörker tog över honom snabbt och intensivt. Han försvann in i sig själv - och stannade där oavsett jag försökte med för att locka honom tillbaka. Detta blev för mycket för min sida som är intim och sammansvetsad med sin partner. Jag sjönk själv ned i mörker. Fick ångestattacker, sömnsvårigheter och fick sjukskriva mig från jobbet.

Det är väl kanske lika bra", tänkte jag. "Då har jag ju möjlighet att distrahera honom och hålla honom flytande om jag är hemma."

Men det hjälpte inte lika bra som jag hoppats. Han tog ett steg fram, för att sen glida två steg tillbaka.

Jag började sakta men säkert lära mig att dra mig undan. Leva tillsammans, men ändå olika liv. Det kändes bra att ha någon att bo tillsammans med. Någon att var intim med som inte bara var ute efter sex.  En som uppskattade mig för mig. Jag visste att han gjorde det, men att han bara inte är kapabel att vara intim med mig på det sättet som jag varit med andra pojkvänner. Och jag accepterade det.

Han tog sig sakta men säkert på benen och jag började se en glimt av den jag träffade förra sommaren... men så kom kom ett nytt mörkt moln som satte en vägg mellan oss igen. Och när jag väl fick reda på vad det handlade om så fick jag nog. Jag satte ett ultimatum.

Han har visat att han tar det på allvar och nu har vi  bägge fått nytt jobb på dagtid så vi kan spendera helgerna tillsammans... men det är något som inte stämmer. Varje helg så blir det att jag gör något som trampar han på tårna så att han blir irriterad. Och som leder till att jag skäms,  känner mig otillräcklig eller som gör att jag blir osäker på var jag vill och vad jag vill. Osäker på vem jag är och hur jag egentligen mår.

Eller så är det jag som brusar upp mig.. och gör han defensiv så han kastar ord som får mig att få dålig självkänsla igen. Han gör det inte - utan det är jag som vinklar det tillbaka på mig tiden.
Att "jag skulle ha tänkt på det", eller "gjort så". Att all ordnar sig "bara jag klarar av att anpassa mig, lära mig att hantera det här" eller "förbättrar mig". Jag vet att han försöker att anpassa sig efter mig också. Men att det kanske inte är så lätt när jag är lika instabil som vinden..

Jag har faktiskt börjat bekymra mig för mig själv då jag märker att jag förändrats väldigt sen jag träffade honom. Kanske till det bättre.

Men jag bekymrar mig över att jag inte finner mig i lika mycket längre. Att mitt temperament blivit väldigt mycket mer instabilt. Jag märker det då jag går upp i varv, irriterar mig och hetsar upp mig för saker som jag inte gjorde förr.. och varje gång jag gör det så blir jag förvirrad över om det verkligen är något att hänga upp sig på.

Ändå så har jag förändrats till det sämre, då jag inte har så stora ambitioner längre. Jag nöjer mig med att susa runt och ta dagen som den kommer. Det kommer sig av att jag slutat planera för länge sen. Planering existerar inte i hans värld.

Han kan lägga planer, det är inte det... , men det kommer som oftast något annat emellan så att de "planer" man haft blir intetexisterande. Det kan hända att de planerna blir av några dagar senare... men en del av dem försvinner in som en regndroppe i en vattenpöl.. Jag har därför nöjt mig vid att det som sker, sker. Och allt annat, det kommer när det kommer.

Han har börjat klaga på att "han inte vet var jag är". Att "jag inte vet vad jag vill och inte ser det runtomkring mig". Det bekymrar mig också..
Funderar på om det är det att jag väldigt lätt blir sliten om dagarna, eller om jag bara "slår på automatiken" för att slippa komplikationer...

Vad det än är, hoppas jag att jag kan klura ut det snart.

Jag vill bara att vi ska ha det fint.
Och det har vi - de dagar vi bara struntar i det mesta och jag avvaktar hans händelser samt beslut eller bara kör på med det jag har planerat. Träffar vänner eller shoppar och accepterar att han inte är med....

Test

Test test är bäst på en häst.