17:e maj firade jag i Sofienbergparken med alternativa människor. Jag var bjuden på "Black celebration" av Heikki och jag var väldigt spänd. Heikki var sliten och det blåste kallt. men vi hade ändå en bra dag. Jag köpte med mig kycklingkorv och jordgubbar som vi låg och åt medan vi pratade.
Vi låg under ett stort träd. Trädet fröade som bara den i blåsten, men det var ändå rätt fridfullt och det var härligt att åter igen få se alla flotta människor i bunader och finkläder. 17 maj är en riktigt speciell dag. När man kommer från ett land där ca hälften av alla människor vet varför vi firar nationaldagen och ungefär en fjärdedel är extremnationalister, blir man överväldigad över Norges känsla av stolthet, ära och frihet när det kommer till nationaldagsfirandet.
Det är så att jag nästan ville säga att "Jag är stolt att vara norsk"... men blir lite uppgiven när jag inte är det. Jag vill inte titta ned på Sveriges nationaldag - det finns säkert dem som spenderar den väldigt fint. Med god mat, festlighet och gott sällskap, men det är inte samma sak. När jag var liten så gick vi alltid ut på skolgården och sjöng den svenska nationalsången när det var dags. Gör dem det längre? Eller har våran nationaldag sjunkit ned i glömskan?
Ibland önskar jag att Sverige också hade gjort något som vi kunde vara stolta över - det har vi säkert gjort också. Men det finns inget som förknippas med en sådan speciell dag som nationaldagen. Speciellt inte här.
Jag älskar att bo i Norge! <3
