Dagen efter... Jag var rätt otröstlig igår.. Gråten ville bara inte försvinna och jag växlande mellan att vara lugn till att vara så förtvivlad jag någonsin vart.. Då jag samtidigt var så arg och så ledsen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen...
Jag kan fortfarande inte förstå att han är borta.. Och Lucy hoppar oroligt omkring och letar.. Jag tycker så synd om henne, ännu mera synd än det är om mig. Hon har förlorat sin vän, älskade och lekkamrat. De har hållt ihop i tre år och pllötsligt är han bara borta...
Det känns surrealistiskt, orättvist och jag saknar honom så.. Så fort jag lugnat ned mig ser jag på platser som han brukar sitta eller ser Lucy göra saker de brukade göra tillsammans, så som hur han satt med framtassarna på högallret när han åt hö och när Harry och Lucy satt tillsammans på sängen slickandes på lakanen..
Han blev inte ens 5 år.. Vilket är den yngsta kaninen som gått bort i min ägo.. Jag vill bara inte förstå, inte acceptera att han är borta.. att han verkligen är borta.. Jag kommer aldrig att se hans fina bruna päls med den vita svansen, aldrig mera klia honom bakom öronen och se hur han nästan somnar av njutning..
VARFÖR!? Varför blev han tagen från mig!? Vad har jag gjort som förtjänar att en så underbar och fin vän ska tas från mitt liv?.. Att han bara är här ena stunden och borta andra... Jag vill inte, jag vill verkligen inte acceptera att han är död.. Även om jag vet att han ligger i frysen så vill jag bara att han ska komma skuttandes och buffa på mitt ben..
Jag hade hoppats att han skulle besöka min dröm inatt, bara för att visa att han har det bra och säga att han har haft det bra hos mig.. Att han kommer att sakna mig lika mycket.. Jag vill bara se hans livfulla ansikte igen...
Jag har inte ord nog att beskriva hur förtvivlad jag är.. Jag bara skriker.. och skriker inombords.. Och gråter och gråter.. Det är en obeskrivlig smärta som skär rakt igenom mitt hjärta.. Det känns som att hjärtat har gått sönder i miljoner bitar och skär inuti...
Men jag försöker sysselsätta mig, tänka på annat. Prata med folk, lyssna på musik.. Jag försöker klappa och gosa med Lucy så hon inte ska vara ledsen, för jag ser att hon är det.. Jag har idag storstädat båda burarna, bäddat rent i sängen , tagit en dusch och tvättat sängöverkastet i hopp om att det ska kännas bättre. Men i slutändan kommer smärtan tillbaka och tårarna kommer åter igen
Förhoppningsvis känns det bättre för kaninerna nu när allt inte luktar så mycket Harry. En del av mig vill inte ta bort allt som hade med Harry att göra.. Hans små pluttar, hans doft, hans hår på kläder.. Men jag vet att jag måste gå vidare och detta har gjort mig mer medveten om de andra två.. Jag försöker umgås med dem mer än jag gjort på länge..
Minnena finns alltid kvar.. Men bilder kan inte ersätta känslan av mjuk päls vid din kind, njutningen av att bli kliad och de små tassarna på golvet..
Det är bara för hemskt..... Saknar dig Harry..
vad det finns för orsak till att han skulle dö, förstår jag inte av all min förmåga... Snälla, kom tillbaka till mig... till oss.. Man brukar ju säga att de far till ett bättre ställe.. Men han var redan på ett bra ställe. Han hade sällskap, frihet, mat, vatten, frukt&grönt och godis i massor.. Han har altid varit frisk... Så varför behövde han dö?
Förstår inte...
Kommer nog aldrig att göra det..
Älskar dig.... <3
:'(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar