Translate

söndag 14 november 2010

Stooor uppdatering.. - Brand och sjukhus

Hejsan... Nu har jag inte skrivit på otroligt länge och det beror på en orsak. Jag har mycket att berätta och det finns risk för att detta inlägg kommer att bli väldigt långt.. Orsaken till att jag inte skrivit på så länge är för att jag i skrivandes stund sitter med ena handleden i gips och har haft det i lite över en vecka... Men låt mig ta det från början.

Måndagen efter mitt förra inlägg var det dags för min tid hos min husläkare för att få svar på mina blodprov.. Jag var otroligt nervös när jag begav mig nedåt strax innan 12. När jag väl kommit fram fick jag dock sitta irriterat i mer än 30 minuter och vänta innan jag äntligen blev inkallad. När jag väl fått komma in berättade hon att de funnit "antistoffer" i mitt blod som oftast finns i samband med SLE eller andra reumatiska sjukdomar. Hon kunde tyvärr inte hjälpa mig mer och meddelade mig om att jag skulle få en remiss till den reumatiska avdelningen på Universitetssjukhuset i Oslo.. Självklart blev jag ganska deppig av dessa nyheter, men jag hade i stort sett förväntat mig något sånt.

När jag kommit hem fick jag tröst av Terje som instämmande sa att det ju var skönt att få reda på vad det var som gjort att jag haft så ont.. Som visserligen är sant men inte gjorde mig på så mycket bättre humör. Vi satt vid datorerna ett tag och lagade sedan lite fisksoppa, dagen flöt på efter läkarbesöket, men det skulle ändras... Kl 16.15 ca kände Terje någon konstig doft. Han vände sig till mig och frågade om jag tyckte att det luktade någon "svedd" lukt.. Det luktade fränt och stark så vi reste oss strax upp och öppnade dörren. I trappen var det en del rök och nedifrån såg man det fladdrande skenet som från en låga.

-"Herregud, det brinner där nede!" , sa Terje och sprang ned en första gång. Vid detta stadium var jag inte så orolig och tänkte att den lilla lågan snart var släckt, även om jag var lätt stressad. Jag stängde dörren för att inte få in så mycket rök. När Terje kom upp en andra gång, gav jag honom en munktröja för att ha över munnen så han slapp röken - och han sprang ned igen, men kom fort upp igen och sa -"Du må ut!". Elden hade blivit för stor för att släckas och nu insåg jag situationens allvar. Jag öppnade fönstret för att få in lite friskluft (vilket jag senare kulle inse inte hade varit en bra ide) och insåg sekunden efter att -"Jag måste få ut kaninerna!". Nu kom paniken och stressen när jag febrilt försökte få tag i en Lucykanin som absolut inte ville bli tagen. Efter ca 10 sek fick jag tag i henne och rusade ut för att halvt slänga ned henne i uteburen.

På vägen ut såg jag hur stor elden hade blivit och röken hade tredubblats på väldigt kort tid. När jag kom ut och hade fått ned Lucy i buren, rusade jag in igen efter Mina. Denna gång hade lågorna blivit högre och börja slicka trappräcket utanför vårt rum. När jag fått upp dörren, möttes jag av en vägg av rök. För att få luft samt tid att tänka på nästa steg, sprang jag fram till det öppna fönstret, men efter jag stått där i ca 5-10 sekunder förstod jag att jag aldrig skulle hitta Mina därinne. Jag vågade inte springa ut igen så jag bestämde mig för att hoppa.. Jag minns att jag hann tänka att jag kanske kunde klättra ned, sedan hoppade jag sekunden efter. Landningen blev hyffsat mjuk med tanke på höjden, men smärtan i ryggen talade om för mig att allt inte riktigt stod rätt till. Efter kunskapen om olyckor och eventuella ryggskador, satt jag kvar på marken för att inte riskera värre skador i ryggen. Inte nog med det, min vänsterhand såg som det hade förflyttat sig ca 2 cm åt vänster. Jag visste med en gång att den var bruten.

Efter någon sekund kom en människa som nog hade sett att jag hoppat och började kolla in genom fönstret. Jag kände hur förtvivlan hade tagit över och jag satt och skrek efter Terje och blandade det med förtvivlan över Mina som fortfarande var kvar i det rökfyllda rummet och skrek hennes namn samt pekade upp mot vårt fönster.. 

Efter ca fem minuter kom äntligen Terje. Han hade sprungit in en andra gång för att leta efter mig och nästan tappat medvetandet innan han kom ut. Jag hade hoppat innan han kommit upp så han hann tro att jag låg kvar där inne innan  han hörde mig ropa.. Då han kom bak till mig, satt jag och höll min handled. Vi blev nog lättade båda två av att se varandra. men efter en stund såg Terje att den gamla svenska gubben, Lasse var kvar inne i sitt rum och att han febrilt försökte få igång en brandsläckare som inte funkade. De krossade rutan och ropade åt honom att komma ut.. det tog ytterligare tre minuter och en hel del utskällning innan han äntligen fattade att han skulle komma ut.

Då han kommit ut hjälpte Terje försiktigt mig upp efter jag berättat om mina ryggsmärtor. Han ledde mig runt till framsidan för att vänta på ambulansen.. Att tillägga här måste jag säga att jag kände mig väldigt alert och vaken hela denna händelse.. Jag ville snart flytta på Lucy, eftersom hon satt så nära det brinnande huset. Det var då vi upptäckte att en väldigt vänlig själ hade tagit upp henne och gått bort ifrån röken. Hon hette Helle. Lucy var ganska rädd, men var oskadd. Vi pratade med Helle en stund och fick telefonnummer då hon erbjudit sig att ta hand om Lucy medan vi var på sjukhus.. Strax därpå kom ambulansen och vid det här laget hade adrenalinet börjat lägga sig, vilket ledde till att smärtorna kom - och känslorna.. Efter jag hade lagt mig på båren grät jag med en tröstande Anita bredvid mig som stod och pussade samt strök min panna medan tårarna föll på hennes kinder.. 

Jag blev bara ännu mer förtvivlad när jag tänkte på allt vi förlorat och på stackars, stackars Mina som fortfarande var kvar i den brinnande byggnaden... men det gav sig snabbt och på vägen till sjukhuset kände jag verkligen smärtan i ryggen och handleden. Då vi kommit fram förklarade ambulanssöterskan att det som skulle hända var precis det som man ser i amerikanska serier - jag skulle komma in i ett rum med massor av läkare som skulle ställa en massa frågor medan de raskt tog han om diverse saker. Vilket var precis det som hände.. De pratade, frågade, gav mig en massa info om vad de gjorde.. Samtidigt som de klippte upp min t-shirt, tog blodprov i ljumsken, satte in en intravenös tapp eller vad det nu heter, gav mig smärtstillande och röntgade mitt bäcken.. Till slut gav de mig lokalbedövning och rätade ut handleden, vilket är något av det mest smärtsamma jag varit med om.. Om jag inte gråtit tidigare hade jag gjort det då - vilket jag också gjorde, medan sköterskorna tröstade mig och gav mig beröm. Efteråt satte de på ett gips och jag blev körd till ett övervakningsrum.

Jag hade blivit tillsagd att ligga passiv så länge de inte visste om min rygg var stabil eller inte.. Första gången jag såg på klockan på EKG-displayen var den 17.56.. Tiden därefter bestod av smärtstillande, prat med läkare och tittande på klockan.. Efter ett tag blev det oerhört obekvämt att ligga passivt, men jag fann mig i det och använde mig av all styrka jag hade för att stå ut. Terje kom upp vid ca 20.30. Han hade fått sig en dusch och fått klartecken för att hans lungor fungerade som de skulle. Efter han kom kändes allt mycket bättre och tiden gick fram till klockan 22 då Terje var tvungen att gå. Jag var nu väldigt trött och hoppades på att jag kunde sova.. (Tisdag)  Jag fick ingen ordentlig sömn och när klockan var 00.30 blev jag körd till ortopedavdelningen, till ett lugnt rum med två trevliga svenskar som tog hand om mig. Där fick jag en insomningstablett och sov sedan i tvåtimmarsintervaller fram till kl 8-9. Då kom Terje.

Han hade blivit utskriven och skulle börja fixa de praktiska sakerna. Jag hade precis fått klartecken att få röra på mig. Jag hade två stabila frakturer i mitten av ryggen, men eftersom de är stabila var det säkert för mig att röra på mig. Sköterskan hämtade två smörgåsar samt två glas med cholkadmjölk.. tack vare min tomma mage spydde jag två gånger innan jag äntligen kunde äta ordentligt.. Under denna dag blev jag flyttad två gånger. En gång ut i hallen utanför, där jag lyckades resa på mig och gå på toa själv och fick besök av Terje, och sedan in på ett rum i närheten. Terje hade hunnit fixa en hel del praktiska ting. Vi hade fått erbjudande om att bo hos Iren och Øyvind tills vidare.. vilket var väldigt skönt att höra. De är så otroligt snälla de två, och det känns sååå skönt att veta att vi har sådana bra vänner.

Jag hade ett snöre att dra i om jag behövde något. Alla var väldigt snälla och de gav mig smärtstillande så fort jag kände att jag behövde det, samt mat så fort jag ville ha..Smärtorna gjorde det omöjligt att kunna sova hela nätter och ibland omöjligt att ta mig ur sängen.. Jag fick kvällsmat vid 21 och efter det smärtstillande så jag lade mig oftast till att sova då.. Jag vaknade igen vid sextiden och hade ont  (onsdag)   Jag klev upp och promenerade runt en stund, innan jag gick och lade mig igen och sov till kl sju. Denna dag var smärtorna som värst. Jag kunde inte ta mig ur sängen och när jag skulle CET-röntga min handled för att de skulle se om det behövde opereras, var det otroligt smärtsamt. De ville att jag skulle ligga på mage med handleden över mig och jag nästan skrek av smärta när jag skulle ta mig ur sängen, lade mig på båren, under hela röntgen, men värst var det när jag skulle tillbaka till sängen.. Jag grät av smärtan och mådde väldigt dåligt i några timmar.

Denna dag fick jag också hjälp till att duscha, vilket var otroligt skönt.. Mitt hår hade luktat brandrök sedan branden, vilket påminde mig om händelsen.. Jag tänkte fortfarande på Mina. och efter jag hade pratat med pappa så hade en liten gnista hopp väckts om att hon kanske var vid liv.. Även om det gjorde mig ännu mer orolig då hon kanske hade suttit i vårt rum utan mat och vatten i flera dagar.. på eftermiddagen kom Iren och Øyvind och hälsade på med lite lektyr. Medan de var på besök, ringde Terje och berättade att han hade fått komma in i huset och att vårt rum hade klarat sig rätt bra samt att han var tillbaka hos Iren och Øyvind och att han hade en liten Minakanin bredvid sig.... Jag blev så otroligt lättad att tårarna föll. Hon hade klarat sig! :D Jag fikade med Iren och Øyvind innan de stack hem. 

På kvällen kom Terje förbi med lite rena kläder och en nessecär med en hel del saker, bl.a. min mobil.. Vi hade ju inte hunnit ta med oss någonting ut när det brann.. Den luktade en hel del rök, men den fungerade! Det var prat om att jag skulle opereras på torsdagen och jag skulle därför fasta från och med midnatt. en kirurg hade kommit och pratat med mig och gjort en markering på min arm plus gips, men allting verkade så osäkert och ingen visste någonting om tid eller plats jag skulle opereras.. Men jag fick nu en övning jag skulle göra för att hjälpa till att få tillbaka rörligheten i handen. Jag skulle sträcka upp den rakt upp i luften, sträcka ut fingrarna för att sedan knyta ihop handen till en näve och ut igen. Efter jag började med denna övning värkte min hand mer än förr..  

(Torsdag)   Denna dag flöt på ett par timmar, men jag blev fort frustrerad då ingen visste någonting eller hade hört någonting om min operation.  fick snart höra att jag ev skulle stanna till på fredagsmorgonen för att sedan ta taxi till Legevakta där jag skulle bli opererad... Jag hade räknat med att jag skulle få åka hem denna dag och blev därför väldigt uppgiven över detta.. Men det dröjde inte länge innan planen ändrades igen och de meddelade mig att de skulle ringa efter en taxi. Så det var bara för mig att klä på mig och åka iväg med ett kuvert till Legevakta..

På Legevakta blev de lite förvånade när jag bara dök upp och hävdade att jag skulle opereras dagen efter.. Men efter lite hissåkande fram och tillbaka och lite research hittade vi en person som hade hört talas om att jag skulle komma. På våning fyra fick jag sedan en säng och lite mat.. Det behövdes verkligen. Jag hade ju fastat i tolv timmar. Alla var väldigt trevliga här också och det var mycket lugnare än på sjukhuset. Strax efter jag kom in, kom en det en ung tjej som flugit in från Stavanger och som hade slitit av ledbanden i knät. Vi fick ganska bara kontakt och jag fick låna både hårborste och tandkräm av henne. Jag fick en välbehövlig dusch med en välbehövlig balsamkur. På sjukhuset hade jag fått tvätta håret med mild tvål, vilket minst sagt hade gjort mitt hår så tovigt att det påminde mer om tovad ull än hår.

(Fredag) Natten till fredagen sov jag ganska gott, även om jag fick kliva upp en gång för att hämta öronproppar då den tredje personen i rummet snarkade värre än en karl.. men förutom det sov jag gott. Jag vaknade lagom till kl 7 och efter någon timme så fick vi tabletterna som skulle förbereda oss för operation. Legevakta har bara öppet mån-fre, så vi skulle bara opereras och sedan skickas vidare/hem.. det var rätt intressant att uppleva detta. Vi hade vid detta laget tagit av gipset och handleden såg rätt misshandlad ut. Det var skönt att få av det även om handleden var väldigt oskyddad och svag vilket gjorde att det värkte lite mer..

Vid niotiden åkte jag ned till operation och kirurgen jag hade var en varm man m ett runt ansikte.. Den andra kirurgen verkade lite klumpig och hälsade på mig genom att ta i och skaka lite i min onda handled.. förtroendeingivande :P, men han insåg snabbt sitt misstag. Strax efter hade jag börjat få intravenöst och en av de sista sakerna  jag hörde var att han sa "Nu kommer du att känna att blir en svidande känsla i din arm av narkosen". Sen slocknade jag.

Jag vaknade upp 1½ timme senare i uppvakningsrummet. Jag hade nytt gips och kände mig rätt groggy men vaknade såpass att jag kunde äta och var tillräckligt alert. När jag hade fått lite mat och ätit klart åkte jag upp på avdelningen igen. Min rumskamrat var ännu inte klar och jag hoppades att hennes operation gick bra. Efteråt hade jag inte så ont, vilket förvånade mig. Även om det var skönt. Jag låg i sängen fram till kl 15 ca. Då ringde Terje och sa att han var klar på skolan, så jag klädde på mig och blev efter en stund lotsad ned till röntgen.. Vilket var den sista saken jag skulle göra innan jag skulle få åka hem. Jag satt och väntade i ca 20 minuter innan det var min tur. Humöret var rätt bra fram tills dess.. För när jag kommit in och skulle röntga, så fick inte sköterskan till bilden, vilket resulterade i att jag fick vrida min nyopererade handled åt fel håll, vilket resulterade i att jag fick väldigt ont och som i sin tur resulterade i att jag var på VÄLDIGT dåligt humör när jag kom upp och träffade Terje.

Han hade handlat lite nya kalsonger och strumpor. Jag fick ett par extra strumpor på mig, eftersom jag inte hade några skor, och fick ett par skoskydd som fick fungera som skor. Till sist fick jag låna Terjes ena hoodie eftersom jag inte hade någon jacka heller. Innan taxin kom, stack Terje ned och hämtade ut mina smärtstillande. Taxin kom strax efter och det var väldigt skönt att få komma hem till Iren och Øyvind och känna att jag äntligen var ute ur sjukhuset. Jag Har känt mer mer eller mindre halvsovande hela sjukhusvistelsen och förstod varför när Terje berättade att de hade gett mig en del Valium.. läskiga saker det där... Jag vaknade som tur var upp ordentligt efter några timmar.

Detta var första delen av min uppdatering.. Jag kommer att berätta mer imorgon då jag har fått ganska ont i min handled av detta inlägg. Jag har fortfarande gips och detta är första gången jag skrivit med båda händerna på datorn.. Jag kommer också att lägga upp bilder när jag kan.Här under har ni två länkar till artiklar om branden. I den första ser man det öppna fönstret jag hoppade ifrån. I en artikel jag hittade stod det faktiskt att det fanns ett vittne som såg mig hoppa.. :S

http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/article3884222.ece

http://www.tv2nyhetene.no/innenriks/tolv-evakuert-etter-brann-paa-kjelsaas-3330681.html

Många kramar //Anne

3 kommentarer:

  1. Önskar jag hade bott närmare så jag kunnat hälsa på dig o ge dig en stor kram!

    SvaraRadera
  2. Usch, jag är glad att du klarade dig och att kaninerna mår bra. Hoppas att mitt paket når dig så snart som möjligt i nästa vecka :)

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Hei Anne!
    Dramatisk hendelse - fint at det gikk så bra. Du er veldig flink til å gjenfortelle dramatikken. Lykke til videre.
    mvh Guri

    SvaraRadera