Jag läser det inte förrän jag lagt mig men när jag gjorde det stannade hjärtat till.
Min farfar har somnat in.
Han har länge varit krasslig. Det började redan i höst då pappa lyckades lura med sig farfar till en läkare där de tog röntgen på både lungor och ben. Då upptäckte dem att han hade lungcancer och cancer i höften. När jag hörde det så förstod jag varför han har haft så ont så länge som han har..
Han hade då iaf fått smärtstillande och verkade på länge vara sitt gamla jag igen. han hade fått ny ork och energi. Jag blev så glad av att höra det. Han har haft smärtor i många år av vad vi antog var kols efter många år med rökande och intag av alkohol.
Han skulle få börja med strålning och även om chanserna var små, så fanns det en chans att han kunde bli så gott som bra igen. Men han hann aldrig börja på strålbehandlingen. I november föll han och bröt benet och det förde till operation samt rehab.
Jag har inte hört något på en stund.. Det var nog i november jag sist pratade med pappa och hörde hur läget låg till. Jag har tänkt mycket på farfar ändå och hoppats att han haft det ok iaf.
När jag var liten spenderade vi många somrar i Gudinge. Vi hade en stuga som vi fick låna av farmor och farfar. Det var inte lång att gå upp till farmor och farfars hus heller. Jag spenderade mina somrar åkandes på hölass, plockandes potatis, badande, spelande badminton, åkandes på sjön med Bibbi (som var vår båt), och spelande Super Nintendo hos farmor och farfar.
Jag har aldrig känt farfar egentligen.. Jag kan ingenting om hans barndom, ingenting om hans uppväxt. Men han var där, med farmor och klev upp klockan sex varje morgon för att mjölka kor och jobba i ladugården. Han var stark och lättsam, men samtidigt strikt och allvalig. Han jagade med sin hund Frisko och fiskade, så vi fick färsk fisk till middag. Han var alltid där, och han var alltid snäll med oss barn.
Jag har inte träffat honom sedan sommaren 2010. Och jag har tänkt på det mycket, det där med att man borde träffa sina släktingar så ofta man kan då man aldrig vet hur länge man har dem i livet. Men jag har inte haft så många möjligheter att åka över, än mindre att träffa Farmor och farfar. Jag är lite kluven.. jag har lite dåligt samvete över att inte ha träffat honom och visat mitt stöd.. och det gör att jag vill sörja, jag vill visa att jag brydde mig och bryr mig om honom.
Men logiken säger att jag egentligen inte kände honom och därför inte behöver vara så ledsen. jag kan vara ledsen å pappas vägnar.. Det var ju hans pappa! Men med en gång jag tänker på honom och minns tillbaka så blir jag så ledsen, för jag vet att jag aldrig kommer att se honom igen. Vilket gör att jag sitter här nu. Jag skulle säkert kunna somna hur lätt som helst bara jag lade mig ned och slappnade av, men jag håller mig uppe... Tanken på Farfar ligger och svävar i det yttre skiktet. Det är fortfarande så otroligt färskt.
Det är inte lätt detta med sorg.. det huvudet säger och hjärtat säger, alla intensiva känslor och tankar. Man vänder och vrider på allt möjligt och blir bara yr, snorig och farandes runt i en blandning av frutsration och ledsamhet. Man blir liksom låst i ett stadie där man varken kommer framåt eller bakåt..
Jag får se vad jag gör.. just nu vet jag varken ut eller in.
Pappa berättade att han verkade vara på bättringsvägen för lite mer än en vecka sedan.. men att han sedan tog turen mot det sämre för ca 7 dagar sedan. Att det verkade som han liksom gav upp. Han skulle ha vakat över Farfar inatt, men hade åkt därifrån vid 19-tiden. Vid 21:30 hade hans andning ökat kraftigt, för att sedan bli långsammare och långsammare. Och till sist stannat.
Han låg i Tierp på våning två, i sin säng, med ett rött täcke och blå skjorta. Vid midnatt hade Pappa, mina farbröder en till släkting samlats för att ta ett sista farväl. Sköterskan hade kammat hans hår, och satt i hans löständer och till sist hade de lagt et ros i hans händer.
Han är på ett bättre ställe nu. Han slipper bröstsmärtor, mediciner och krämpor. Nu får han träffa Frisko igen och jaga i himlens gröna ängar.
Sov gott Farfar, du är älskad och saknad.
//Anne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar